Den goda vägens vänner
Standardverket om den svenska väg- och billobbyn, skrivet ur organisationernas egna arkiv: Svenska vägföreningens, Bilindustriföreningens, KAK:s och Motormännens. Blomkvist visar hur en exklusiv bilklubb byggde en skenbar folkrörelse, gjorde det kontroversiella bilproblemet till en saklig vägfråga och till slut fick sitt särintresse stämplat som allmänintresse.
- "Ett offer måste alltså utses." Med de orden beskrev KAK:s ordförande hur Svenska vägföreningen riggades 1911 till 1914: beställd av bilklubben, finansierad av bilklubben, och designad att se ut som en bred folkrörelse.
- Bilskatten 1922 var lobbyns eget krav, på villkoret att intäkterna öronmärktes för vägbygge. Argumentet "vi bilister betalar redan för oss" är en förhandlingsposition från 1920, inte en observation.
- Räkenskaperna 1951 visar vem som betalade vägföreningen: 43 procent bilindustri och bilhandel, 20 procent oljebransch, 18 procent bilistorganisationer. Inte vägbyggarna.
- Vägplan för Sverige 1959, som byggde om hela landets vägnät efter bilen, föreslogs av lobbyn, underbyggdes med lobbyns importerade trafikvetenskap och kampanjades fram av lobbyn. Riksdagsdebatten blev, med Blomkvists ord, lam.